det var 8 veckor sen jag träffade alfred och vi fortfarande var tillsammans. sen gick det 4 dagar och jag har aldrig varit med om någon liknande smärta. jag tänker fortfarande på affe varje dag, det går inte bara sudda bort en människa som var halva mig. vi var så jäkla bra ihop. det var precis som jag ville ha ett förhållande, någon som jag kunde ha så jävla roligt med och som samtidigt var den vackraste människan i världen. det finns ingen som kan kramas eller kyssas som han kan. det är jobbigt att se bilder från vår tid. men idag såg jag filmer och det blev 10 gånger verkligare. Jag såg hur Alfred kollade på mig med den blicken som fick mig att bara vilja springa krama om honom och skratta tills jag får kramp.

musiken som var "våran". den går bara att lyssna på om man är villig att ta konsekvenserna.

juni 2009 var nog den bästa månaden i mitt liv.

det som är så himla saknat är den där känslan när vi inte hade träffats på ett tag och jag visste att du skulle stå utanför tåget och ta emot mig när som helst. när jag fick syn på dig och landade i dina armar. det är magiskt.

jag skulle göra allt för att få tillbaka det.

och jag skulle göra allt för att slippa känna som jag gör. jag vill inte vilja att du ska tänka massor på mig, men det vill jag. jag vill inte vilja att du ska visa dig svag, men det vill jag. jag vill inte vilja att du aldrig ska hitta någon som du kan älska som du älskade mig, men det bara är så.

jag vill inget hellre än ligga insvept i dina armar nu.

(och så kom låten..)

jag tror på riktigt inte att jag kommer komma över dig helt och håller någonsin.

jag orkar inte skriva mer och ni orkar inte läsa mer.

jag ska försöka att inte skriva mer om det här på bloggen för min blogg är inte en sån blogg. min blogg är inte deppig och tråkig, den ska vara glad och rolig. nu ska jag hjälpa killkompis som har kärleksproblem. Jag vet hur tjejer fungerar för det mesta.

du har en väldigt speciell plats i mitt hjärta Alfred.